Naturvårdsträd – från rekommendation till allmänt antagen praxis

Values guide Metsä Group's operations 
 

Träd som lämnas på avverkningsobjekt för att berika naturens mångfald är redan ett bekant fenomen. Terminologin har varierat under årtiondena och forskningskunskapen har ökat, vilket har rett till att rekommendationerna kontinuerligt utvecklas. De arter som är beroende av död ved bryr sig inte om vadd vi kallar träden som vi lämnar kvar. För dem är det viktigast, att det finns tillgång till träd av lämplig murkenhet och rätt trädslag.

I Metsäliitto Osuuskuntas arkiv finns ett cirkulär, daterat 1966, för 50 år sedan, där man ger anvisningar för att spara vissa slags träd då man behandlar Serlachius skogar. Det talas inte om grupper av naturvårdsträd, men anvisningarna var mycket före sin tid, även om de endast gällde bolagets skogar.

Redan i början av 1990-talet gav Metsäliitto Osuuskunta skogsägarna en möjlighet att ställa upp en skriftlig miljövårdsrekommendation. Rekommendationen som bar namnet Tavoitemetsä var ett veritabelt konstycke i naturvård och individuell betjäning, där man bland annat fastställde hur många sparträd som skulle lämnas kvar per figur på såväl gallringar som slutavverkningar.

I dag lämnas naturvårdsträden i grupper och om möjligt i anslutning till viktiga livsmiljöer. Ur naturens synpunkt är sådana naturvårdsträd viktiga, vilka enkelt kan utvecklas till död, murken ved – till exempel aspen är ett ypperligt naturvårdsträd.

Planering underlättar

Det krävs mångsidigt kunnande att lämna grupper av naturvårdsträd på ett sådant sätt att de tjänar sitt syfte på bästa sätt. I regel är det avverkningsmaskinens förare som fattar beslut om placeringen av naturvårdsträd och dennas yrkesskicklighet består av behärskande av många olika delområden.

I fråga om naturvårdsträd, liksom i fråga om många andra beslut inom virkesdrivning, måste man inom beslutsfattandet tänka på många aspekter från skogsnaturens välmående och ekonomi till skogsförnyelse och landskap. I bästa fall lyckas man skapa en långvarig kedja av död ved på förnyelseobjekten, utan att pruta allt för mycket på virkesförsäljningsinkomsterna.

Beslutet om placering av en grupp naturvårdsträd är inte alltid lätt. Då beståndet som avverkas är ett jämnårigt bestånd av jämn storlek i jämn omgivning, så finns det inte ett skolexempel av olikåldrig grupp av naturvårdsträd av flera trädslag. Därför är det motiverat att förbereda platsen för en naturvårdsträdgrupp genom att spara buskar och underväxt på en plats med mycket ris redan i gallringsskedet, varvid den kommande gruppen av naturvårdsträd samtidigt fungerar som buskage för viltet.

Koncentration ger långvarig nytta

Nu, då rekommendationerna för naturvårdsträd har tillämpats i cirka 20 års tid och i mera omfattande bruk i 15 års tid tack vare skogscertifieringen, finns det småningom forskningsbaserad kunskap att ta till som stöd för beslutsfattandet, även om en del av de naturvårdsträd som har lämnats för certifieringens skull fortfarande växer.

Färsk forskning visar, att skogens arter tar nytta av naturvårdträdgrupper, men att nyttan blir kortvarig om mängden naturvårdsträd blir liten. Detta talar för att grupperna av naturvårdsträd ska planeras per stämplingspost och att de ska planeras redan i gallringsskedet, varvid det finns större möjligheter att skapa olikåldriga grupper av naturvårdsträd bestående av flera trädslag, vilka följer sin egen utveckling, då en del träd dör och andra får utrymme.

Det finns småningom också mera kunskap om vilken nytta olika organismer har av naturvårdsträdgrupper. Redan tidigare har man konstaterat att skalbaggar drar nytta av naturvårdsträdgrupper och på senare tid har man kommit till samma resultat för lavar. Enligt den aktuella forskningen kan man rekommendera, att det lämnas olika trädslag i olika åldrar som naturvårdsträd på avverkningsobjekten.

Forskningen påminner om ett drag som är gemensamt för alla skogens organismer: utöver naturvårdsträden behövs det slutna livsmiljöer, vilka sparas med hjälp av värdefulla naturmiljöer och utvecklande av ett nätverk av skyddsområden.

 Den gråbandade getingbocken har särskilt dragit nytta av asp som lämnats som naturvårdsträd.

Från certifierade skogar

Kriteriet som gäller naturvårdsträd och död ved upplevs som ett av det viktigaste och effektivaste av alla skogscertifieringskriterier. PEFC-skogscertifieringen har haft en stor betydelse för behandlingen av skogar i Finland.

Enligt Naturresursinstitutets uppskattning lämnas det årligen i genomsnitt över 500 000 kubikmeter trä i skogen i form av naturvårdsträd tack vare skogscertifieringen.

Om den årliga mängden naturvårdsträd multipliceras med antalet betraktelseår, får vi åtta miljoner kubikmeter virke. Kravet på lämnandet av naturvårdsträd och döda träd är för närvarande 10 träd per hektar, så en betydande mängd död ved som har stor betydelse för naturvården kommer från små strömmar från certifierade skogar.